Högt, brunt och jorddoftande vatten betyder ju Lax och Havsöring.
Och inte minst denna torrsommar så är detta ett efterlängtat läge för en utsvulten Laxflugfiskare som mej.
Satte klockan på 04.00 och begav mej till lilla pärlan. "Pärlan" är ytterst svårfiskad och tillräckligt jäklig för att hålla de flesta på avstånd. I alla fall efter att ha besökt denna "ofiskbara" plats en eller ett par gånger.
Tänkte på alla dessa uppgivna kommentarer som man har hört från folk genom åren då jag vandrade uppströms genom den nästan stiglösa skogen.
Såg 2 fina fiskar som visade sig under min vandring men föll inte för frestelsen att slösa några kast på dem.
Vet allt för väl att de fiskar som man vill fånga här, de fångar man på ståndplatser som alltid är de samma. Så var det för mer än 25 år sedan och så är det ännu idag.
En håla bredvid en sten, en strömkant eller någon annan för fisken attraktiv plats.
Det svåra på "min sträckning" av ån är att nästan ingen fisk stannar permanent här, utan de flesta är bara på "genomresa". Oj, vad det tog mej många år att upptäcka de platser som jag fiskar idag. Många besök på lågvatten och några dyk har lärt mej oerhört mycket om dessa platser.
Men det roligaste är att jag än idag fortfarande upptäcker nya platser där fisken gärna hugger.
När jag kom upp till min favoritplats så satte jag mej ner en stund för att "komma i stämning" och för att knyta på min lilla GP på tafsen.
Ett litet vatten betyder oftast endast en eller två chanser. Speciellt Havsöringen är ytterst kinkig här uppe då den har varit i ån en tid.
Här går det inte att som i älvarnas mynningar att "banka på" med plaskekast och kreationer i alla möjliga "för fiskaren" giftiga färger.
Lagom lång tafs och ett spö som är lite mjukare och kan smeka ut flugan där du vill att den skall landa är till god hjälp.
Redan då flugan sveper fram mot fisken så gungar det till i ån. Stor fisk som rör sig i ett litet vatten syns tydligt.
Laxen tar oftast hårt då den är nystigen här uppe och den brukar sitta där av sig själv då den vänder och tar slingan (som jag alltid fiskar Lax med).
Havsöringen är dock oftast försiktigare. Har stått här sena kvällar med tjuriga Öringar som endast "tuggar" på flugan utan att fastna. Ibland gör jag ett mothugg. Ibland väntar jag med att resa spöt tills jag känner tyngden av fisken.
Oerhört spännande i alla fall!
Denna tur blev en underbar sådan. 2 landade nystigna fiskar mellan 2,5 och 4,7 kg var välkomna och kändes som balsam i mitt flugfiskarhjärta. Och det var med glada steg som jag vandrade åter ner mot bilen efter någon timmas fiske.
Nu tänker några. Fy skäms, att döda två vildlaxar!
Då säger jag till mitt försvar att jag i snitt inte ens har dräpt 1 fisk per säsong här de senaste 10 åren och att det varje år är ytterst gott om fisk på lekbottnarna.
TL Mats
