Mikael Wiehe har ju en fin låt om flickan och kråkan som bekant. Här om året råkade jag ut för ett märkligt spektakel då jag fiskade Havsöring. Jag har valt att kalla detta för "Öringen och Kråkan"
Då sensommaren och hösten kommer så brukar jag någon eller några gånger besöka någon fin å för att mörkerfiska Havsöring. Är begåvad med ett ypperligt mörkerseende så detta fiske passar mej perfekt.
Denna sena augustikväll befann jag mej på en strategiskt bra plats för Öringen. En blank fin nacke ovanför en rejäl fors. Var tidigt på plats och satt och funderade på en sten medans jag noga studerade nacken.
Det tog inte lång stund innan en rygg försiktigt visade sig i ytan. En stund senare så hände samma sak.
Ställde mej försiktigt i vattenbrynet och lät 11 fotarn svepa ut en Wramsånspecial med röda gummiben. Mendade upp kraftigt och lät flugan gå sakta över nacken. Kände fisken gå upp och dra så där retligt i flugan innan allt var över.
Skit också, hann jag tänka innan den bet i igen och satt där. Ut i hårdströmmen och ner mot bräcket.
Stangen böjde sig djupt och det var ytterst ovisst en stund om jag skulle kunna hålla den. Då rusar den uppströms mot mej och går upp i den djupa delen av poolen.
Här kan jag rätt fort fajta fisken trött och leda in den mot land.
Ca 5 kilo honöring får försiktigt sin frihet åter.
Jag går upp och sätter mej igen på stenen. Det har nu blivit riktigt mörkt och sikten är nästan obefintlig då jag hör hur det plaskar till ute på nacken.
Mera fisk tänker jag då jag går ut och börjar fiska.
I andra kastet drar det så i grejorna igen. Det drar i rejält dessutom. Men istället för tunga knyckar vid bottnen så blir ytan piskad till skumm samtidigt som något skriker och skränar något djävulskt där ute i mörkret.
-Vad i H-VETE????
Varelsen där ute i mörkret lever om något fruktansvärt och vill absolut inte komma in till land. Den simmar uppströms, nedströms ja åt alla håll på en gång känns det som.
Måste tända pannlampan och då får jag se en riktigt förbannad och livrädd "Ålakråka" (Skarv) som har min fluga i käften.
Då den kommer in till mej så har den bestämt sig för att utkräva hämd och det rejält. Där står jag med en tång i ena handen och en vildsint fågel i den andra. Spöt har jag satt i armvecket men måste snart kasta upp det på land då fågeln börjar bita mej i handen.
Och gissa om jag blir biten både här och där innan jag lyckas få loss kroken som sitter i näbben. Fågeln ser oskadd ut men är fortsatt "tokförbannad" då jag släpper den i vattnet. Jag samlar ihop spö, lina och tafs och sätter mej ordentligt uppskakad tillrätta på stenen igen.
Det blir inget mera fiske för mej denna kvällen. Fingrarna ömmar liksom de ställen på underarmarna där den har lyckats att nypa mej.
Går genom skogen i den mörka natten när en tanke så sakta slår mej.
Fågeljakt kanske vore grejen?????
TL Mats
.
